Twitter som nyhetskanal

Denna helgen har varit en av de värsta på länge. Jag är fortfarande medtagen och i natt drömde jag mardrömmar. Hade svårt att somna. Vaknade flera gånger. Jag tror att vi är många som fortfarande känner oss lite skakiga över det som skett även om jag nu ser att det mesta i alla flöden är tillbaka ”till det normala”. Det är inte riktigt lika intressant att skriva om Oslo och Utöya längre, verkar det som. Och jag kan ju förstå det på sätt och vis. Vi behöver vardagen efter sånt här. Vi behöver koppla bort lite. Och kanske känns det som att man inte har så mycket kvar att säga.

I teve och tidningar rapporteras det dock fortfarande friskt, som sig bör. Men det var kanske lite trögt precis i början, i de svenska nyhetskanalerna. Åtminstone hävdar vissa detta, jag var själv inte i närheten av teven under eftermiddagen. I sådana sammanhang är det intressant hur Twitter kan fungera som nyhetskanal, ja till och med en bättre nyhetskanal än de traditionella sådana. Precis som Maria gör jag också så – jag kollar igenom Twitter för att få höra det senaste. Få medier uppdateras så flitigt som Twitter. Det har hänt flera gånger att jag har fått reda på något där som vid samma tillfälle ännu inte har publicerats hos DN eller SvD. I helgen var till exempel Emanuel Karlsten en av de personer som flitigt twittrade för att sprida information om vad som hände, vilket han även fick mycket cred för. Twitter alltså, det är rätt fascinerande.

Men. Det är ju inte denna sortens nyheter man vill läsa om. Jag håller med Maria: ”Jag önskar bara av hela mitt hjärta att twitterflödet fått rapportera om ett misslyckat terrordåd utan några döda offer.”

Uppdatering: Däremot finns det ju även en baksida av just det här med snabb info som vem som helst kan publicera och sprida. Det gäller inte bara Twitter utan Internet generellt och kanalerna som följer med. Redan nämnda Emanuel skriver om detta i DN och denna problematik är förstås värd att beakta.

Annonser

Om att jobba som facköversättare

För det första: Tolk och översättare är inte samma sak. Ja, båda yrkesgrupper ska behärska språk väl. Att tolka innebär på sätt och vis att översätta och att översätta innebär på sätt och vis att tolka. Jag som översättare måste hantera det skriftliga språket mycket väl och att jag kan göra detta innebär inte att jag för den sakens skull kan tolka. Det är en helt annan teknik. På utbildningen på Tolk- och översättarinstitutet finns det tolkbås där de blivande tolkarna får sitta och öva. För öva öva öva måste man nog göra om man ska klara av det där. En av översättarna på EU-kommissionen berättade en gång att hon fått rycka in som tolk en dag. Efter den dagen var hon helt slut. Och det kan jag tänka mig. Jag är galet imponerad över tolkar som snabbt ska bearbeta den information de får från ett språk till motsvarande information på ett annat språk. De måste verkligen vara väldigt väl insatta i de ämnen som det talas om. Jag menar inte att det är svårare att vara tolk, utan snarare att det krävs olika färdigheter.

Mitt jobb innebär först och främst att jag ska vara duktig på språk och på att skriva. I mitt fall gäller det att kunna förstå engelska, danska och norska och att kunna översätta texter på dessa språk till svenska. I princip alla översättare översätter till sitt modersmål och detta är även ofta ett krav från arbetsgivare, för att man helt enkelt är bäst på sitt eget språk. Ju mer kunskap man får om språk, desto mer inser man också att man aldrig kommer att bli lika bra som de personer som har växt upp med språket. Jag syftar exempelvis på nyanser, nationella uttryck och skämt och liknande. Men det är bra att inse sina begränsningar, då undersöker man förmodligen saker och ting mycket noggrannare. Åtminstone gör jag det. Nu översätter jag inte professionellt till engelska men det händer förstås att jag skriver på engelska i andra sammanhang. Då dubbelkollar jag rätt mycket. (Egentligen inte för att jag är osäker eller dålig utan för att det skulle vara lite pinsamt om jag gör fel eftersom jag har en kandidatexamen i engelska. Jag vet ju som sagt att detta inte innebär att man kan allt, men ändå. Jag är ju nämligen även perfektionist.) Man brukar säga att det är större fokus på att man ska vara duktig på sitt målspråk, dvs. svenskan i mitt fall, än på källspråket. Man ska vara duktig på att uttrycka sig skriftligt på målspråket.

Förutom att vara duktig på språk gäller det även att vara en duktig detektiv. Jag är facköversättare och då dyker det alltid upp fackspecifika ord eller uttryck som jag kanske inte känner till. Då gäller det att söka information för att hitta rätt svar. Här använder jag mig förstås mycket av allas vårt Google för att läsa på om ämnet, söka på engelska (om det nu är källspråket i detta fall) och söka på svenska. Även Nationalencyklopedin är en god vän. Ordlistor och databaser där man kan söka är också viktiga verktyg. Ibland får man gissa. Tänka till och försöka komma på vad det skulle kunna heta och sedan försöka verifiera detta genom att söka på det. När jag får in en fullträff på ett ord som vid första åsyn ser obegripligt och för jävla svårt ut – då. Då känns det rätt bra hörni. Då är jag king/queen of the world.

Vi kan alltså säga att språkkunskap och förmågan att formulera sig i skrift är den största delen och att informationssökning kommer på en andra plats. För de flesta översättare idag ska man även vara duktig på det här med teknik. Några få översättare använder sig kanske bara av Word och skriver in översättningen rakt av i dokumentet. De flesta professionella översättare (åtminstone i min generation) använder något slags program för att underlätta arbetet. Inte ett verktyg som faktiskt översätter åt en à la Google Translate, utan ett verktyg som fungerar som en databas. Ett av de allra vanligaste heter Trados. När jag översätter en text och använder Trados, sparas mina översättningar i ett minne. På så vis kan jag se hur jag tidigare har översatt ett ord och avgöra om jag vill använda det igen eller inte. Översättningsminnen sparar mycket tid för att man snabbt ska hitta översättningslösningar på ord som redan översatts och det underlättar när man vill ha en viss tonalitet i texten. Förutom Trados finns det en rad andra och alla fungerar på liknande sätt men det är alltid något som avviker. Dessa program är ju allt som oftast väldigt bra. När de fungerar som de ska det vill säga. Många gånger har jag (och många med mig) råkat ut för tekniktrubbel som gör att man vill slita sitt hår och kasta ut datorn genom fönstret. Eller, ja. Andra kanske vill det. Själv har jag ju en Mac och den håller jag kär och gärna så nära mig som möjligt och vill inte just kasta ut genom fönstret. I dessa fall är det Google som gäller igen för att söka sig till en lösning och om det inte hjälper har man förhoppningsvis ”kollegor” som har råkat ut för samma sak och som kan hjälpa en. Är det stressigt och nära inpå en deadline är tekniktrubbel förstås det allra sista man vill ha. Men det ska lösas. På något vis. En gång för inte så längesedan satt jag uppe väldigt sent för att försöka lösa ett problem med programmet jag jobbade i. Det gick inte så jag fick köra någon form av genväg. Klockan två på natten skickade jag in texterna (dock i tid eftersom deadline var på morgonen).

Vad tolkarna har för tekniska problem vet jag inte mycket om, det kanske gäller öronsnäckor och mikrofoner. Det är alltså två separata yrken det handlar om. Vissa hanterar båda, men bara för att man sysslar med det ena betyder det inte att man kan ta sig an det andra. Och till som folk tror att jag ska kunna allt på engelska för att jag jobbar som översättare kan jag informera dem om att det nästan lika mycket handlar om att jag är grym på att hitta information. Ingen kan väl kunna allt utantill?