Eje cafetero, I miss you!

Jag sitter och läser om kaffe idag, till en jobbgrej. Det är intressant men får mig allra mest att längta tillbaka till de gröna områdena i Colombia. Där jag faktiskt traskade omkring för några månader sedan. Tänk om jag kunde åka dit lite då och då, så fint det hade varit. Vi bodde på en hacienda i kaffedistriktet där de gjorde sitt eget kaffe. Där drack jag det godaste kaffet någonsin. Omgivningarna kan mycket väl ha spelat in i detta, det är sant, men satan vad gott det var. Idag fylls jag lite av en saknad.

Jag tackar ja

Att resa hit till Colombia var en utmaning och sedan jag kom hit har jag fortsatt att försöka utmana mig själv. På små sätt kan tyckas, men dock. Jag har lärt mig spanska. Det var en utmaning. Jag gjorde även en pilgrimsvandring i nio timmar tillsammans med tusentals andra. Var ej en religiös grej för min del utan handlade enbart om grupptryck. De andra skulle, alltså skulle jag med. Jag visste redan på förhand att jag skulle plågas hemskt mycket under denna vandring men jag hade min stolthet. Självklart skulle jag inte säga nej. Det var i princip fyra timmar rakt upp, fyra timmar rakt ner och så en timme platt mark däremellan. Jag var helt död efter det och mitt knä gjorde ont i flera veckor. Jag visste att jag var otränad och att det skulle bli en tuff match. Men jag gjorde det. Hemma i Sverige brukar jag inte göra sådant men här tackar jag och tar emot alla utmaningar som kommer min väg. Ja, mas o menos kan man väl säga. Jag försöker att inte vara dumdristig. Exempelvis går jag inte ut i de värsta områdena i Bogotá med massa pengar på fickan bara för att det är en utmaning. Jag är ju inte dum i huvudet. Däremot försöker jag tacka ja istället för att säga nej. Jag har vandrat i bergen fler gånger sedan dess (vilket betyder att man måste stiga upp halv sex på morgonen – bara det är en utmaning) och varje gång vet jag att det kommer att kännas för jävligt ett tag under denna vandring men jag vill försöka ta tillvara på bergen medan jag är här. Idag har jag ätit en myra till frukost (det är en delikatess här) och sedan klättrat runt i en grotta i flera timmar. Fy fasiken. Jag trodde att vi kanske skulle vandra omkring lite som normala människor, men nej. Vi kröp genom vissa passager och gick halvböjda genom andra. Vi klättrade och vi halkade i lera. Jag kan tala om för er att jag är fruktansvärt trött nu. Klockan är sju. Alla andra som jag har åkt hit med ligger och sover. Vad gör jag? Jag jobbar. Med paus nu visserligen, för nu bloggar jag ju. Men annars så. Till råga på allt steg jag upp först av alla i morse och satt och jobbade en timme innan frukost och äventyr. Det är svårt att försöka få tid till allt, både jobba och uppleva saker, dessa sista dagar i Colombia. Jag försöker leka superhjälte här och göra allt. Förhoppningsvis kommer det inte att straffa sig senare. Förhoppningsvis kommer jag hinna med allt jag ska och få fina minnen av tokiga upplevelser.

Två veckor hörni

Om två veckor åker jag hem till Sverige. Jag ser fram emot det, som jag alltid gör när det är dags att bege sig hemåt efter lång utlandsvistelse. Däremot önskar jag förstås att jag var lagom rik för att kunna åka tillbaka om några månader och hälsa på. Det är ju inte som att resa till Mallorca det här. Det kostar faktiskt lite mer. Det hade varit snorfint att få hälsa på alla snart igen. Me gusta Colombia. (<– Ser ni, jag har till och med lärt mig lite spanska! Woho!)

Jag är mycket spänd på hur saker och ting kommer att bli när jag kommer hem. Främst med jobb. Jag har lagt ut lite krokar både vad gäller frilans och fast anställning. Båda alternativ känns mycket bra. Konstigt nog är jag inte det minsta orolig trots att jag är lite utan fast nät vad gäller jobb efter denna mastodontöversättning. Jag är helt enkelt övertygad om att det kommer att lösa sig. Är mycket spänd på framtiden alltså. Är även mycket imponerad över eget lugn.

Plan B

Jag bestämde tillsammans med min pojkvän att vi skulle åka hit till Bogotá. Vi satt i hans lägenhet en dag i januari 2010 och snackade om framtidsplaner. Om språk vi ville lära oss och var vi skulle bo för att lära oss dem. En kurs hemma i Sverige räcker liksom inte. Spanska, sa vi. Spanien var för nära och kändes inte tillräckligt spännande. Latinamerika. Dit skulle vi! Jag kom att tänka på min vän Annika som ju bodde i Bogotá. Planer som var lösa från början blev sanning när vi i oktober bokade biljetter och följaktligen satt på planet 6 december. Då hade jag sagt upp mig från mitt fasta jobb och framför mig hade jag det nya frilanslivet. Och en ny kontinent. Ny för mig det vill säga. Ganska många andra hade redan upptäckt den. Till och med före Columbus.

Här har jag nu varit i fyra månader och snart är det dags att sätta sig på planet hem igen. Men vi har fler resplaner än så. Med resplaner menar jag nu ställen som vi vill bosätta oss på ett tag. För spanska är ju inte det enda språk som vi vill bemästra. Tyskan ska fräschas upp och så även franskan. Min pojkvän har studerat lite arabiska och den vill han ta tag i och ja, varför inte jag också? Vilka är då de andra planerna?

Tyska. Vi bosätter oss i Berlin ett tag. Franska och arabiska. Beirut.

Detta var städerna vi pratade om den där kvällen i januari för över ett år sedan. Bogotá, Berlin, Beirut. Vi insåg att samtliga städer börjar på B och refererar nu därför till det som plan B.

Alltså. Spanskan i Bogotá. Vistelse snart avklarad. Dock finns det en del kvar att önska av spanskan, men en väldigt bra grund har jag fått. Nu återstår de andra städerna och hur vi löser det får framtiden utvisa, som man säger. Man kan dock fråga sig hur långt vi ska dra det här med plan B. Ska vi alltid bo på ställen som börjar på B? Än så länge håller jag mig till planen – när jag kommer hem flyttar jag nämligen tillbaka till Bromma. Men alltså, jag är inte jättesugen på att bo i Barsebäck, Bjuv eller Björnböle. Just saying.

Popkultur och sol

Idag. Jag vaknade till ett färskt nummer av Popmani i min inbox. Ja, det allra första numret någonsin faktiskt. I Sverige kom det ut någon gång på eftermiddagen men eftersom vi är lite efter här på andra sidan Atlanten passade det fint till morgonkaffet. Hoppade jämfota av glädje eftersom jag hade längtat efter att få läsa. (Jag har skrivit en artikel om företaget Ledfish här i Bogotá. Den tycker jag att ni kan ta och läsa. Men jag tycker att ni ska läsa allt det andra också. Här kan ni köpa. )

Därefter skyndade jag mig ut och gjorde ärenden på stan i ett mycket soligt Bogotá. När Bogotá är soligt är det fantastiskt. Bergen klättrar fram bakom byggnaderna lite mer än vanligt. Himlen är så jävla blå. Byggnaderna är vackrare än de någonsin har varit förr. Vid ett tillfälle stod jag idag och tittade upp mot en kyrktopp i flera minuter bara för att det var så vackert mot den blå himlen. Några molntussar omringade kyrktoppen. Jag ville ta ett foto men hade ingen kamera. Gick vidare, lite lyckligare än några minuter tidigare. Och så tänkte jag på hur fin denna staden är. Och att jag kommer att sakna den. Det regnar som in i helvete här ibland. Skyfall utan dess like. Då är staden inte lika fin. Men ändå. Den första veckan här i Bogotá var det en som sa till mig att ”Bogotá is like a good B-movie. It’s bad, but you really like it.” Jag tänker att det ligger något i det. Det är inte alltid den här ögonblickliga skönheten. Den finns, men det finns även mycket som är lite ruffigt. Jag gillar den här B-filmen. Jag kommer att sakna den.

Frilansyrket

Bland det bästa med att frilansa är att man kan sitta och jobba precis var man vill. Det är helt fantastiskt! Även om jag ibland misstänker att jag skulle må bra av att ha ett kontor att gå till gillar jag ändå att kunna sitta och jobba i pyjamas om jag så vill. Det gör jag förstås aldrig eftersom jag är mycket professionell kvinna. Är så klart alltid klädd i businesskläder osv. Men jag kan. Om jag vill. Idag har jag gått och satt mig på bokcaféet Luvina som ligger bara några hundra meter från vårt hem i La Macarena, Bogotá. Jag har satt mig på övervåningen med min ”tinto” (kaffe), min dator och min bok. Det sitter ingen annan här. De andra är där nere bland böckerna. Det passar mig perfekt. Än så länge har jag inte hunnit översätta så mycket för idag men jag ska ta och speeda upp det där. Fokusera. Men jag blir liksom lite till mig när jag surfar runt på andra sidor och läser på Twitter att Vi Läser tipsar om bokcirkus! och sådär. Det vill man ju läsa! Har ej förstått riktigt var detta står någonstans men tror att det är i pappersversionen och den kan jag ju inte läsa här borta. Väntar mig alltså att någon ska upplysa mig om vad det står. Men eh, först ska jag jobba. Dårå.