Som att komma hem

Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag trillade ur det digitala här och var. Var det det analoga livet som snodde åt sig mig? Jag har fått nytt sug efter det digitala och kan tycka att det ju är fruktansvärt fräckt av det analoga livet att sno mig sådär. Som att det skulle vara en motsättning där? Nej, det tror jag inte. Jag brukade läsa bloggar mest hela tiden, blogga på flera ställen själv, twittra, instagramma, facebooka. Som man gör. Jag har nu satt mig på min säng och börjat surfa bland de kära gamla digitala vännerna som jag på något vis glömde bort och jag inser nu att jag har saknat det. Både personerna och kanalerna. Jag tittar in på bloggar jag inte sett på länge. Jag inser att folk fortfarande twittrar flitigt. Och jag bestämmer mig för att återuppta allt det där. Det är ju förbaskat fina grejer! Det ökar min kreativitet, förbättrar mina relationer (även om de icke invigda tror att det är tvärtom – att man skulle bli mer isolerad på något vis), slänger in mig i debatter och underhåller mig. Varför föll jag ur allt det där? Märkligt. Mycket märkligt.

Språkforum 2012 – dissar, ansvar och könsord

En något äldre kvinna vände sig mot min kollega och sa ”ni som är så unga, vad gör ni här?”. Jag var på Språkforum med två kollegor och vi är ca 30–40 år gamla. Vi är relativt unga men alltså inga tonåringar. Jag vet inte om hon fick för sig det? Oavsett hur gamla hon trodde att vi var kan man ju fråga sig om hon tänkte att det fanns en äldre åldersgräns för att få delta. Eller trodde hon att bara pensionärer intresserar sig för språk? Jag vet ej.

Jessika Gedin var först ut på scen och jag gillar verkligen henne. Hon har något visst – en skärpa och en auktoritet som ändå känns … mjuk? Hon pratade om sitt läsande och sitt skrivande och förklarade att hon gärna styr sin läsare. Hon kursiverar ord som ska betonas och sätter gärna in bisatser. Samtidigt förklarade hon att hon gör andras berättelser till sina egna när hon läser. Det är så det ska vara, menade hon – det är oviktigt vad författaren har för avsikt när hen skrev, nu är det upp till mig som läsare att göra texten till min egen.

Lingvisten Mikael Parkvall presenterade sin kartläggning av dialekter i Sverige med hjälp av ett flertal färgmarkerade kartor. Han har tydligen gjort mycket efterforskningar genom att läsa bloggar, så kallade ”vardagsbloggar”, och se hur bloggarna skriver och var de befinner sig. Jag tycker att det är väldigt intressant med dialekter och en del saker kände jag förstås igen mig i. Men det blir ändå lite problematiskt för min del eftersom jag har så väldigt svårt för generaliseringar. Och det kan man väl inte direkt ha när man ska kartlägga tendenser – det är ju ändå lite det som är själva grejen. Av samma anledning irriterade jag mig även på generaliseringen av ”bloggare”. Parkvall hade en rätt så raljerande ton när han berättade, i förbifarten, om bloggarna som skrev om dagens outfit och sina pojkvänner. Och publiken skrattade. Nu glider jag in lite på ett sidospår här men det är faktiskt mest det jag tar med mig från hans föreläsning. Inte informationen om dialekterna utan hans inställning till de som utgör grunden för hans kartläggning. Det är precis denna inställning till bloggar som jag tror att de människor som inte läser bloggar har. De tror att alla bloggar är så. Vilket ju inte stämmer. Men de kommer förstås fortsätta att tro det för att folk står och säger att det är så bloggar är. Jag undrar om Parkvall själv har fått för sig att alla är så? Det vore ju märkligt eftersom jag antar att han har varit runt på en hel del bloggar för att söka information. De vardagsbloggar som jag själv läser handlar om feminism, politik, jobb, lycka och olycka. Och självklart en del typiska vardagsgrejer däremellan, därav kategoriseringen vardagsbloggar. Kanske lite mat, lite böcker, lite bilder. Vad jag får ut av dessa bloggar är diskussioner, insikter och gemenskap. Samt nya vänner. Dessutom är de välskrivna och fulla av humor. Ja, detta är alltså den bloggosfär jag personligen tar del av. Den är smart och bra och jag hjärtar den. Sluta vara så nedlåtande Parkvall. Nåväl. Nu har jag försvarat den lite här så nu kan vi gå vidare till annat.

Birgitta Lindgren från Språkrådet berättade om nyord och tog bland annat upp de ord som de har fått mest kritik för. Ordet tjejsamla tog de med som ett nyord 2011 och det är tydligen det ord som har fått allra mest kritik sett på de senaste 30 åren. Andra ord som Lindgren kallade ”känsliga” var Juholtare och terja. Alla nyord från 2011 kan man läsa om här. Som jag förstår det menade Lindgren att Språkrådet tar upp nyord i listan utan att värdera om de är positiva eller negativa. Språkrådet agerar helt ”objektivt”. Lindgren ville även få det att framstå som att de, genom att ta upp ordet tjejsamla faktiskt gör samhället en tjänst eftersom de då bidrar till att det blir diskussion. Hon förklarade att motsatsen till tjejsamla ju inte är killsamla, utan samla, och pekade på hur snedvridet det är att mannen är norm och kvinnan avvikande. Det är helt sant, det håller jag med om: det är snedvridet. Just därför ställer jag mig kritisk till hur Språkrådet ser på sitt eget ansvar när det gäller de ord som de väljer ut. Att de klappar sig själva på axeln och menar att det ju är bra att det blir diskussion nu, hurra vad duktiga vi är, tror jag är en efterhandskonstruktion. Jag vet förstås inte hur de resonerade kring detta när de valde att ta med ordet men det är ju helt tydligt att de åtminstone har ett ansvar. Därför tycker jag att det var väldigt märkligt när Lindgren senare under dagen ifrågasatte Hanna Sofia Rehnbergs användning av det engelska ordet ”storytelling” när hon föreläste om företag och berättelsens makt. ”Du kan väl använda ett svenskt ord istället?” tyckte Lindgren medan Rehnberg menade att det inte var så enkelt. Hon ansåg inte att det svenska ordet berättande hade precis samma betydelse i detta sammanhang. Lindgren fortsatte att gå på och sa att Rehnberg ju faktiskt har ett ansvar som forskare. I mina ögon är det väldigt intressant att Lindgren inte kan se att hon borde ställa frågan till sig själv. Vad har Språkrådet för ansvar när de lanserar nyord? Finns det inte en skillnad mellan att belysa ”objektivt” och att befästa föreställningar? Hur många hade hört ordet tjejsamla innan det dök upp i nyordslistan förra året? Inte många, tippar jag. Nu är det fritt fram att använda det eftersom det har etablerats. Jag är själv kluven till hur Språkrådet ska agera i urvalet av nyord men jag menar att det är lite att kasta sten i glashus när man börjar säga åt andra att ta ansvar för språkets utveckling utan att rannsaka sig själva. Nu var det visserligen inte hela Språkrådet som uttalade sig här utan endast Lindgren, varför frågan väl får riktas till henne.

Den föreläsning som jag hade sett fram emot mest var Karin Milles. Hon föreläste om ”Hen, den och stora åderpålen” och hon gjorde det så utmärkt. Jag är ju förespråkare av ordet hen och förstår inte att folk kan bli så provocerade av att det i vissa fall kan vara praktiskt att ha ett ord där man inte skriver ut vilket kön det handlar om. I många fall är det irrelevant, i en del fall är det oklart. Det handlar inte om att man aldrig ska använda hon eller han. Milles gick igenom en del reaktioner på ordet, däribland Jan Guillous. Guillou tycker att ordet hen är sabotage mot det svenska språket och att det är feministaktivisterna som driver detta. Det är lite komiskt det här, tycker jag. Och tragiskt. Jag tror starkt på att vi ska utnyttja språket som ett verktyg i förändringen av samhället, jag blir tokig på dessa bakåtsträvare. Milles berättade att 77 % av världens språk har ett könsneutralt pronomen. Exakt varifrån denna information kommer vet jag inte eftersom man väl inte riktigt har konstaterat hur många språk det finns i världen. Jag vet inte heller exakt vad som menas med könsneutralt pronomen här – kan man räkna in pronomenet ”den”? Detta kan man förstås gräva vidare i men rent spontant tycker jag att det är en intressant siffra. Milles gick i sitt föredrag vidare från hen till könsord och räknade upp benämningar på kvinnliga respektive manliga könsorgan. Det finns en genomgående trend i hur man benämner dessa och jag tror inte att det var så många som blev förvånade. Däremot är det ju ändå anmärkningsvärt att det faktiskt är som det är. Det vill säga att det kvinnliga könsorganet är en kanelbulle som ska behaga medan mannens könsorgan är en fittmissil. Joråsåatte. Jag tyckte mycket om Karin Milles när jag hade henne som lärare på Stockholms universitet och hon föreläste om ordet ”snippa”. Jag tycker minst lika bra om henne idag.

Vad jag tar med mig från Bodil Malmstens föredrag är att man kan lära sig språk även senare i livet. Det är alltså inte kört bara för att man inte gör det som ungdom. Malmsten flyttade som bekant till Frankrike för några år sedan. Hon var 55 och kunde inte franska men lärde sig det genom att läsa böcker. Hon förklarade att hon fick slå upp i princip varje ord i början men till slut gick det – hon lärde sig franska. Mycket imponerande tycker jag. Och visst inger det hopp? Man kan om man vill och allt det där.

Om man vill se samtliga programpunkter kan man klicka in sig här och vill man se lite bilder kan man gå in på Språktidningens blogg. Jag antar att det även kommer att läggas upp på UR Play inom en snar framtid. Då kan man eventuellt få se när jag ställer en fråga till Jessika Gedin om hennes läsande. Hos mig får ni inget referat av alla programpunkter, utan endast några highlights. Som vi säger på svenska.

Sociala medier

Sedan förra veckan har jag i olika sammanhang snackat sociala medier med Karin Widén, Fredrik Wass och Johanna Ögren. Tre personer som alla har mycket att säga om detta fenomen. Dessutom har jag försökt förklara sociala medier för folk jag känner som inte alls är särskilt insatta. Jag har försökt få dem att förstå hur jäkla fantastiskt det är. Nu snurrar det nästan bara sociala medier i huvudet. Runt runt runt. Jag läser väldigt mycket bloggar och jag kollar Twitter flera flera gånger i timmen. När något händer kan jag fundera på var jag ska skriva om det. Twitter? Facebook? Blogg? Sedan inser jag att det är kanske inte jätteintressant för alla att veta att jag sett en bra film eller åkt buss åt fel håll eller något sånt. Själva informationen är alltså inte alltid så väldigt givande för min omvärld. Trots allt har jag något slags behov av att uttrycka mig i skrift någonstans. Jag hade tills för en vecka sedan fyra bloggar på gång. När jag bodde i Colombia hade jag en särskild Colombiablogg men nu har jag låtit den vara. Är ju inte där längre. Den blogg som du läser just nu är nästan helt ny och fortfarande lite på ett experimentstadium. Folk förstår nog inte att jag kan hålla på med fyra bloggar samtidigt men det är inte så svårt faktiskt. De fyller alla olika funktioner och jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ju så förbaskat kul! Det är alltså inte så att jag måste tvinga mig själv att underhålla dessa fyra bloggar – det går av sig självt. Jag kanske till och med borde starta fler? Alternativt ta en sociala medier-paus pga snurrande i huvudet.

Hehe. Närå.