En halv frilansare

Jag har gått och blivit anställd. Johorå, som projektledare på en översättningsbyrå minsann. Nu tänkte jag inte berätta så mycket om det men för folk som har tänkt anlita mig som frilansöversättare tänkte jag bara berätta det: Folks, ni får vänta ett tag. Däremot kan man fortfarande anlita mig som skribent o. dyl. Jag är alltså numera en halv frilansare som 9–5 jobbar som projektledare på byrå och all annan tid kan leka med eget företag. Nu vet ni det. Vi hörs!

Annonser

Om att jobba som facköversättare

För det första: Tolk och översättare är inte samma sak. Ja, båda yrkesgrupper ska behärska språk väl. Att tolka innebär på sätt och vis att översätta och att översätta innebär på sätt och vis att tolka. Jag som översättare måste hantera det skriftliga språket mycket väl och att jag kan göra detta innebär inte att jag för den sakens skull kan tolka. Det är en helt annan teknik. På utbildningen på Tolk- och översättarinstitutet finns det tolkbås där de blivande tolkarna får sitta och öva. För öva öva öva måste man nog göra om man ska klara av det där. En av översättarna på EU-kommissionen berättade en gång att hon fått rycka in som tolk en dag. Efter den dagen var hon helt slut. Och det kan jag tänka mig. Jag är galet imponerad över tolkar som snabbt ska bearbeta den information de får från ett språk till motsvarande information på ett annat språk. De måste verkligen vara väldigt väl insatta i de ämnen som det talas om. Jag menar inte att det är svårare att vara tolk, utan snarare att det krävs olika färdigheter.

Mitt jobb innebär först och främst att jag ska vara duktig på språk och på att skriva. I mitt fall gäller det att kunna förstå engelska, danska och norska och att kunna översätta texter på dessa språk till svenska. I princip alla översättare översätter till sitt modersmål och detta är även ofta ett krav från arbetsgivare, för att man helt enkelt är bäst på sitt eget språk. Ju mer kunskap man får om språk, desto mer inser man också att man aldrig kommer att bli lika bra som de personer som har växt upp med språket. Jag syftar exempelvis på nyanser, nationella uttryck och skämt och liknande. Men det är bra att inse sina begränsningar, då undersöker man förmodligen saker och ting mycket noggrannare. Åtminstone gör jag det. Nu översätter jag inte professionellt till engelska men det händer förstås att jag skriver på engelska i andra sammanhang. Då dubbelkollar jag rätt mycket. (Egentligen inte för att jag är osäker eller dålig utan för att det skulle vara lite pinsamt om jag gör fel eftersom jag har en kandidatexamen i engelska. Jag vet ju som sagt att detta inte innebär att man kan allt, men ändå. Jag är ju nämligen även perfektionist.) Man brukar säga att det är större fokus på att man ska vara duktig på sitt målspråk, dvs. svenskan i mitt fall, än på källspråket. Man ska vara duktig på att uttrycka sig skriftligt på målspråket.

Förutom att vara duktig på språk gäller det även att vara en duktig detektiv. Jag är facköversättare och då dyker det alltid upp fackspecifika ord eller uttryck som jag kanske inte känner till. Då gäller det att söka information för att hitta rätt svar. Här använder jag mig förstås mycket av allas vårt Google för att läsa på om ämnet, söka på engelska (om det nu är källspråket i detta fall) och söka på svenska. Även Nationalencyklopedin är en god vän. Ordlistor och databaser där man kan söka är också viktiga verktyg. Ibland får man gissa. Tänka till och försöka komma på vad det skulle kunna heta och sedan försöka verifiera detta genom att söka på det. När jag får in en fullträff på ett ord som vid första åsyn ser obegripligt och för jävla svårt ut – då. Då känns det rätt bra hörni. Då är jag king/queen of the world.

Vi kan alltså säga att språkkunskap och förmågan att formulera sig i skrift är den största delen och att informationssökning kommer på en andra plats. För de flesta översättare idag ska man även vara duktig på det här med teknik. Några få översättare använder sig kanske bara av Word och skriver in översättningen rakt av i dokumentet. De flesta professionella översättare (åtminstone i min generation) använder något slags program för att underlätta arbetet. Inte ett verktyg som faktiskt översätter åt en à la Google Translate, utan ett verktyg som fungerar som en databas. Ett av de allra vanligaste heter Trados. När jag översätter en text och använder Trados, sparas mina översättningar i ett minne. På så vis kan jag se hur jag tidigare har översatt ett ord och avgöra om jag vill använda det igen eller inte. Översättningsminnen sparar mycket tid för att man snabbt ska hitta översättningslösningar på ord som redan översatts och det underlättar när man vill ha en viss tonalitet i texten. Förutom Trados finns det en rad andra och alla fungerar på liknande sätt men det är alltid något som avviker. Dessa program är ju allt som oftast väldigt bra. När de fungerar som de ska det vill säga. Många gånger har jag (och många med mig) råkat ut för tekniktrubbel som gör att man vill slita sitt hår och kasta ut datorn genom fönstret. Eller, ja. Andra kanske vill det. Själv har jag ju en Mac och den håller jag kär och gärna så nära mig som möjligt och vill inte just kasta ut genom fönstret. I dessa fall är det Google som gäller igen för att söka sig till en lösning och om det inte hjälper har man förhoppningsvis ”kollegor” som har råkat ut för samma sak och som kan hjälpa en. Är det stressigt och nära inpå en deadline är tekniktrubbel förstås det allra sista man vill ha. Men det ska lösas. På något vis. En gång för inte så längesedan satt jag uppe väldigt sent för att försöka lösa ett problem med programmet jag jobbade i. Det gick inte så jag fick köra någon form av genväg. Klockan två på natten skickade jag in texterna (dock i tid eftersom deadline var på morgonen).

Vad tolkarna har för tekniska problem vet jag inte mycket om, det kanske gäller öronsnäckor och mikrofoner. Det är alltså två separata yrken det handlar om. Vissa hanterar båda, men bara för att man sysslar med det ena betyder det inte att man kan ta sig an det andra. Och till som folk tror att jag ska kunna allt på engelska för att jag jobbar som översättare kan jag informera dem om att det nästan lika mycket handlar om att jag är grym på att hitta information. Ingen kan väl kunna allt utantill?

Två veckor hörni

Om två veckor åker jag hem till Sverige. Jag ser fram emot det, som jag alltid gör när det är dags att bege sig hemåt efter lång utlandsvistelse. Däremot önskar jag förstås att jag var lagom rik för att kunna åka tillbaka om några månader och hälsa på. Det är ju inte som att resa till Mallorca det här. Det kostar faktiskt lite mer. Det hade varit snorfint att få hälsa på alla snart igen. Me gusta Colombia. (<– Ser ni, jag har till och med lärt mig lite spanska! Woho!)

Jag är mycket spänd på hur saker och ting kommer att bli när jag kommer hem. Främst med jobb. Jag har lagt ut lite krokar både vad gäller frilans och fast anställning. Båda alternativ känns mycket bra. Konstigt nog är jag inte det minsta orolig trots att jag är lite utan fast nät vad gäller jobb efter denna mastodontöversättning. Jag är helt enkelt övertygad om att det kommer att lösa sig. Är mycket spänd på framtiden alltså. Är även mycket imponerad över eget lugn.

Popkultur och sol

Idag. Jag vaknade till ett färskt nummer av Popmani i min inbox. Ja, det allra första numret någonsin faktiskt. I Sverige kom det ut någon gång på eftermiddagen men eftersom vi är lite efter här på andra sidan Atlanten passade det fint till morgonkaffet. Hoppade jämfota av glädje eftersom jag hade längtat efter att få läsa. (Jag har skrivit en artikel om företaget Ledfish här i Bogotá. Den tycker jag att ni kan ta och läsa. Men jag tycker att ni ska läsa allt det andra också. Här kan ni köpa. )

Därefter skyndade jag mig ut och gjorde ärenden på stan i ett mycket soligt Bogotá. När Bogotá är soligt är det fantastiskt. Bergen klättrar fram bakom byggnaderna lite mer än vanligt. Himlen är så jävla blå. Byggnaderna är vackrare än de någonsin har varit förr. Vid ett tillfälle stod jag idag och tittade upp mot en kyrktopp i flera minuter bara för att det var så vackert mot den blå himlen. Några molntussar omringade kyrktoppen. Jag ville ta ett foto men hade ingen kamera. Gick vidare, lite lyckligare än några minuter tidigare. Och så tänkte jag på hur fin denna staden är. Och att jag kommer att sakna den. Det regnar som in i helvete här ibland. Skyfall utan dess like. Då är staden inte lika fin. Men ändå. Den första veckan här i Bogotá var det en som sa till mig att ”Bogotá is like a good B-movie. It’s bad, but you really like it.” Jag tänker att det ligger något i det. Det är inte alltid den här ögonblickliga skönheten. Den finns, men det finns även mycket som är lite ruffigt. Jag gillar den här B-filmen. Jag kommer att sakna den.

Denna isolering gör mig lite bäng

Jag börjar känna mig lite bäng i huvudet. Idag har jag i stort sett bara suttit framför datorn och jobbat. Först satt jag vid matbordet, sen vid skrivbordet i sovrummet. Mycket mer än så har jag faktiskt inte förflyttat mig. Jag var utomhus en gång idag för att hämta tvätten på tvätteriet. Det luktade gott ute. Det hade varit lite sol tidigare men just då regnade det. Det luktade precis som vårregn. Men, som sagt, det var enda gången jag rörde mig utanför hemmet. Och nu sitter jag här igen. Klockan är halv sju och jag jobbar på. Det tar tid att sätta sig in i ämnen som man inte kan så mycket om. Därför går det inte alltid snabbt. Jag önskar att det gick lite snabbare. Jag önskar att jag kunde få gå ut utomhus lite mer. Jag önskar att jag inte kände mig lite bäng i huvudet.

Frilansyrket

Bland det bästa med att frilansa är att man kan sitta och jobba precis var man vill. Det är helt fantastiskt! Även om jag ibland misstänker att jag skulle må bra av att ha ett kontor att gå till gillar jag ändå att kunna sitta och jobba i pyjamas om jag så vill. Det gör jag förstås aldrig eftersom jag är mycket professionell kvinna. Är så klart alltid klädd i businesskläder osv. Men jag kan. Om jag vill. Idag har jag gått och satt mig på bokcaféet Luvina som ligger bara några hundra meter från vårt hem i La Macarena, Bogotá. Jag har satt mig på övervåningen med min ”tinto” (kaffe), min dator och min bok. Det sitter ingen annan här. De andra är där nere bland böckerna. Det passar mig perfekt. Än så länge har jag inte hunnit översätta så mycket för idag men jag ska ta och speeda upp det där. Fokusera. Men jag blir liksom lite till mig när jag surfar runt på andra sidor och läser på Twitter att Vi Läser tipsar om bokcirkus! och sådär. Det vill man ju läsa! Har ej förstått riktigt var detta står någonstans men tror att det är i pappersversionen och den kan jag ju inte läsa här borta. Väntar mig alltså att någon ska upplysa mig om vad det står. Men eh, först ska jag jobba. Dårå.