Nya utmaningar

Jag har ju flyttat! Och bytt jobb och allt möjligt. Eftersom mitt jobb som projektledare var tidsbegränsat lämnade jag det och hittade ett nytt jobb. Jag bor numera i Cambridge i England och här jobbar jag med IT-översättning – Cambridge är något slags IT-centrum och kallas för Silicon Fen. Det är något jag inte visste innan jag bestämde mig för att flytta hit. Jag har inte jobbat så mycket med just IT-texter förut men jag välkomnar utmaningen och jag uppskattar att lära mig nya saker. Jag har inte tagit mig för att skriva om det här förrän nu men jag har bott här i fem veckor idag. Hurra för mig!

SFÖ-konferensen i Gävle

Jag har varit på min första SFÖ-konferens. För er som inte vet vad SFÖ är så är det Sveriges Facköversättarförening. Eftersom jag inte hann frilansa så väldigt länge som översättare innan jag blev anställd som projektledare på en byrå blev det aldrig så att jag gick med i SFÖ. Nu var jag där i egenskap av anställd på översättningsbyrå men jag kände att jag liksom har en fot i varje läger, så att säga. Detta eftersom jag vet att mitt vikariat snart löper ut. Var är min plats? Var hamnar jag? Framtiden får utvisa detta men jag kan åtminstone säga som så, att på SFÖ-konferensen kände jag mig hemma. I denna bransch är det sällan man får träffa dem man jobbar med och det är en av anledningarna till att jag uppskattar dessa möten så mycket. Människor som jag har mejlat med flera gånger i veckan under lång tid kunde jag för första gången träffa IRL. Det flög in folk från flera länder och även om språket var svenska representerades många nationaliteter bland deltagarna. Jag älskart.

Konferensgruppen hade ordnat ett mycket fint program åt oss. Jag deltog visserligen främst i lördagens aktiviteter så jag kan inte uttala mig om de andra dagarna men av det jag fick uppleva gör jag två tummar upp. Anna-Lena Brundin stod för lite underhållning mitt på dagen. Jag älskar skånska (jag är ju skåning) och Edith Piaf. Anna-Lena sjöng otroligt vackert och körde stand-up. Trots att jag skrattade väldigt mycket måste jag ändå erkänna att jag får en något bitter eftersmak av de grova generaliseringar hon gjorde om män och kvinnor. ”Ni män måste ta hand om era kvinnor, annars lämnar de er och då dör ni i förtid”. Okej. Jag vet att man får ironisera och skämta om i princip allt och det tycker jag väl att man ska få göra också. Men i samma stund som man skämtar om stereotyper befäster man de attityder och normer som finns. Nåväl. Jag hade roligt ändå. I övrigt hölls intressanta paneldiskussioner om kvalitet och Nina Jansdotter var där och talade om att våga tacka nej. Och ja. Det bästa tyckte jag nog var föredraget som Patrik Hadenius (från Språktidningen) höll om att vara ”språkpromotorer”. Om man är en språkälskare som är språkpolis, grammatikgalning eller lite för entusiastiskt nördig, ja då kanske man inte är en bra språkpromotor. Jag erkänner att jag tillhör kategori ett, språkpolis. Men jag brukar mest polisa mig tyst för mig själv, så att jag inte dödar någon annans språkintresse eller självsäkerhet (om man bortser från enstaka inlägg på denna blogg, men herregud, man måste ju få avreagera sig). Dessutom vill jag inte bli hatad. Patrik Hadenius var en väldigt duktig talare och jag hade gärna lyssnat på honom ännu mer.

Nu sitter jag på tåget hem till Stockholm. I morgon är det måndag och då är det dags för nya översättningsutmaningar!

Jag mötte sommaren

Jag var i Warszawa förra helgen. Då mötte jag sommaren. Jag mötte även många roliga små bilar, fina träd och vodkacaféer. Idag går jag mellan tvättstugan och hemmet och lyssnar på fåglarna. Det är en promenad jag annars irriterar mig på eftersom tvättstugan ligger en bit bort. Men idag. Känner jag att snart snart snart. Snart kan jag sitta på en uteservering även här. Det blir fint hörni.

Plan B

Jag bestämde tillsammans med min pojkvän att vi skulle åka hit till Bogotá. Vi satt i hans lägenhet en dag i januari 2010 och snackade om framtidsplaner. Om språk vi ville lära oss och var vi skulle bo för att lära oss dem. En kurs hemma i Sverige räcker liksom inte. Spanska, sa vi. Spanien var för nära och kändes inte tillräckligt spännande. Latinamerika. Dit skulle vi! Jag kom att tänka på min vän Annika som ju bodde i Bogotá. Planer som var lösa från början blev sanning när vi i oktober bokade biljetter och följaktligen satt på planet 6 december. Då hade jag sagt upp mig från mitt fasta jobb och framför mig hade jag det nya frilanslivet. Och en ny kontinent. Ny för mig det vill säga. Ganska många andra hade redan upptäckt den. Till och med före Columbus.

Här har jag nu varit i fyra månader och snart är det dags att sätta sig på planet hem igen. Men vi har fler resplaner än så. Med resplaner menar jag nu ställen som vi vill bosätta oss på ett tag. För spanska är ju inte det enda språk som vi vill bemästra. Tyskan ska fräschas upp och så även franskan. Min pojkvän har studerat lite arabiska och den vill han ta tag i och ja, varför inte jag också? Vilka är då de andra planerna?

Tyska. Vi bosätter oss i Berlin ett tag. Franska och arabiska. Beirut.

Detta var städerna vi pratade om den där kvällen i januari för över ett år sedan. Bogotá, Berlin, Beirut. Vi insåg att samtliga städer börjar på B och refererar nu därför till det som plan B.

Alltså. Spanskan i Bogotá. Vistelse snart avklarad. Dock finns det en del kvar att önska av spanskan, men en väldigt bra grund har jag fått. Nu återstår de andra städerna och hur vi löser det får framtiden utvisa, som man säger. Man kan dock fråga sig hur långt vi ska dra det här med plan B. Ska vi alltid bo på ställen som börjar på B? Än så länge håller jag mig till planen – när jag kommer hem flyttar jag nämligen tillbaka till Bromma. Men alltså, jag är inte jättesugen på att bo i Barsebäck, Bjuv eller Björnböle. Just saying.