Twitter, I love you

Idag har jag suttit och chattat med tjejer som mår dåligt. Jag har även slängt ett öga på Twitter då och då. Och ikväll slog mitt hjärta inte bara lite extra för de unga tjejerna jag chattade med utan även för en av twittrarna. För er som följer Ann Heberleins twitterkonto vet ni vad som hände. Jag blev verkligen tagen av denna ärlighet, detta rop på hjälp och det gensvar som fanns på Twitter. Det finns mycket skit på Twitter men också så väldigt mycket omtanke och medmänsklighet. Jag blev rörd över att polisen är så bra och sköter sitt twitterkonto så väl. Fredrik Wass har också skrivit om det på sin Bisonblog. @annarosv skrev: ”Tänker väldigt mycket på folks oförstående för psykisk sjukdom ikväll” och jag håller verkligen med. Jag tänker väldigt mycket på Ann Heberlein ikväll men det finns fler. Så många fler.

Twitter i mitt hjärta

Exemplet nedan är ett av många på bra grejer med Twitter. Jag skaffade Twitter för ett par år sen eller så. Minns inte riktigt faktiskt. Använde det lite grann, tyckte att jaha, det var väl sådär halvkul. Pausade. Testade igen. Och sen jag förstod vad Twitter på riktigt kunde göra för mig har jag älskat det. Omfamnat det! Genom Twitter har jag lärt känna folk, jag har kunnat kontakta tuffa människor direkt istället för att gå en massa omvägar, jag har fått jobb, jag har fått svar på svåra och lätta frågor, jag har bokat möten, jag har fått information så in i helvete mycket snabbare än vad jag skulle ha fått på andra ställen och jag har skrattat och haft kul. Och ja, som sagt, jag har även fått biljetter till Veronica Maggio. Om man fattar Twitter är Twitter mkt bra. Tänk så många dörrar som har öppnats för mig sedan jag började använda det på riktigt. Alltså. Jag ❤ twidder. Ja, det var bara det jag ville säga.

Twitter som nyhetskanal

Denna helgen har varit en av de värsta på länge. Jag är fortfarande medtagen och i natt drömde jag mardrömmar. Hade svårt att somna. Vaknade flera gånger. Jag tror att vi är många som fortfarande känner oss lite skakiga över det som skett även om jag nu ser att det mesta i alla flöden är tillbaka ”till det normala”. Det är inte riktigt lika intressant att skriva om Oslo och Utöya längre, verkar det som. Och jag kan ju förstå det på sätt och vis. Vi behöver vardagen efter sånt här. Vi behöver koppla bort lite. Och kanske känns det som att man inte har så mycket kvar att säga.

I teve och tidningar rapporteras det dock fortfarande friskt, som sig bör. Men det var kanske lite trögt precis i början, i de svenska nyhetskanalerna. Åtminstone hävdar vissa detta, jag var själv inte i närheten av teven under eftermiddagen. I sådana sammanhang är det intressant hur Twitter kan fungera som nyhetskanal, ja till och med en bättre nyhetskanal än de traditionella sådana. Precis som Maria gör jag också så – jag kollar igenom Twitter för att få höra det senaste. Få medier uppdateras så flitigt som Twitter. Det har hänt flera gånger att jag har fått reda på något där som vid samma tillfälle ännu inte har publicerats hos DN eller SvD. I helgen var till exempel Emanuel Karlsten en av de personer som flitigt twittrade för att sprida information om vad som hände, vilket han även fick mycket cred för. Twitter alltså, det är rätt fascinerande.

Men. Det är ju inte denna sortens nyheter man vill läsa om. Jag håller med Maria: ”Jag önskar bara av hela mitt hjärta att twitterflödet fått rapportera om ett misslyckat terrordåd utan några döda offer.”

Uppdatering: Däremot finns det ju även en baksida av just det här med snabb info som vem som helst kan publicera och sprida. Det gäller inte bara Twitter utan Internet generellt och kanalerna som följer med. Redan nämnda Emanuel skriver om detta i DN och denna problematik är förstås värd att beakta.