Jag tackar ja

Att resa hit till Colombia var en utmaning och sedan jag kom hit har jag fortsatt att försöka utmana mig själv. På små sätt kan tyckas, men dock. Jag har lärt mig spanska. Det var en utmaning. Jag gjorde även en pilgrimsvandring i nio timmar tillsammans med tusentals andra. Var ej en religiös grej för min del utan handlade enbart om grupptryck. De andra skulle, alltså skulle jag med. Jag visste redan på förhand att jag skulle plågas hemskt mycket under denna vandring men jag hade min stolthet. Självklart skulle jag inte säga nej. Det var i princip fyra timmar rakt upp, fyra timmar rakt ner och så en timme platt mark däremellan. Jag var helt död efter det och mitt knä gjorde ont i flera veckor. Jag visste att jag var otränad och att det skulle bli en tuff match. Men jag gjorde det. Hemma i Sverige brukar jag inte göra sådant men här tackar jag och tar emot alla utmaningar som kommer min väg. Ja, mas o menos kan man väl säga. Jag försöker att inte vara dumdristig. Exempelvis går jag inte ut i de värsta områdena i Bogotá med massa pengar på fickan bara för att det är en utmaning. Jag är ju inte dum i huvudet. Däremot försöker jag tacka ja istället för att säga nej. Jag har vandrat i bergen fler gånger sedan dess (vilket betyder att man måste stiga upp halv sex på morgonen – bara det är en utmaning) och varje gång vet jag att det kommer att kännas för jävligt ett tag under denna vandring men jag vill försöka ta tillvara på bergen medan jag är här. Idag har jag ätit en myra till frukost (det är en delikatess här) och sedan klättrat runt i en grotta i flera timmar. Fy fasiken. Jag trodde att vi kanske skulle vandra omkring lite som normala människor, men nej. Vi kröp genom vissa passager och gick halvböjda genom andra. Vi klättrade och vi halkade i lera. Jag kan tala om för er att jag är fruktansvärt trött nu. Klockan är sju. Alla andra som jag har åkt hit med ligger och sover. Vad gör jag? Jag jobbar. Med paus nu visserligen, för nu bloggar jag ju. Men annars så. Till råga på allt steg jag upp först av alla i morse och satt och jobbade en timme innan frukost och äventyr. Det är svårt att försöka få tid till allt, både jobba och uppleva saker, dessa sista dagar i Colombia. Jag försöker leka superhjälte här och göra allt. Förhoppningsvis kommer det inte att straffa sig senare. Förhoppningsvis kommer jag hinna med allt jag ska och få fina minnen av tokiga upplevelser.