Om saker från samtiden

Igår spelade vi Popkult här hemma. Jag tycker att idén är mycket bra: att blanda frågor i kategorier som litteratur, tv-spel, film, skvaller och musik. Jag älskar frågespel och när jag spelar TP väljer jag nästan alltid den rosa kategorin, dvs. underhållning. Och ibland den bruna – kultur/litteratur. Det är alltså en smula fantastiskt att nu få ett spel där enbart denna typ av frågor behandlas. Visserligen är det väl lite tvivelaktigt att hänga ut och skvallra om kändisar sådär överlag (och att göra detta till något som andra drar vinning av), det tycker jag, men i det stora hela uppskattar jag att man gör ett spel där man kan vinna på kunskaper som inte anses vara så elitistiska. Där man inte måste kunna rabbla upp massa gamla kungar. Helt rätt! Vad jag däremot inte tycker om är att spelreglerna är utformade så att man får gå fram om den som får frågan inte kan svaret, vilket leder till att man ju ger frågorna till de personer som man misstänker inte kan frågan. Och det är ju inte jättekul att bara få frågor om sådant som man inte kan. Nästa gång ska jag spela det på ett sätt så att man inte kan välja själv vem som ska få frågan. Jag menar, mina kunskaper om tv-spel är något begränsade och det är sisådär kul att få dessa frågor en hel kväll. Det enda jag visste svaret på var vad valutan heter i Sims (simdaler/simoleons) och den fick inte jag. Jag kunde däremot slänga in GTA som svar på en fråga som vi faktiskt fick, vilket visade sig vara rätt.

Denna söndag är en riktig söndag. Det är DVD och SVT Play. My god vad vi tycker om SVT Play här hemma alltså. Idag har vi sett på På spåret och Stjärnorna på slottet. När Fredrik Lindström och Kristian Luuk tog över På spåret minns jag att jag tyckte att de var lite halvbra i första avsnittet. Detta är förstås inte särskilt märkligt när man tar över efter det tidigare radarparet. Nu tycker jag att de gör det suveränt. Programmet har fått ett litet lyft och jag tror definitivt att det tilltalar fler tittare än vad det gjorde förut. Med fler tittare menar jag fler yngre tittare. Kul att det inte bara spelas visor hela tiden. Faktiskt lite nytänkande att inte varje musikfråga har svaret ”Taube”. Men det kanske bara är jag. Jag minns för övrigt att jag en gång för några år sedan (före På spåret) hamnade bredvid Fredrik Lindström på Strand i Hornstull och att jag bara ville säga ”HEJ JAG TYCKER ATT DU ÄR HIMLA BRA NÄR KOMMER DET FLER SPRÅKPROGRAM VA VA VA?”. Men det gjorde jag inte eftersom jag är lite feg för sådant för det mesta.

För övrigt har jag svårt för vissa av gubbarna i de tävlande paren. Som har parats ihop med en kvinna men som kör på lite som om det vore en one man show. Särskilt sådana som framställs som feministiska män som arbetar för rättvisa men som helt plötsligt blir som så många andra gubbar. Som inte vänder sig till sin lagkamrat och diskuterar utan säger VI SÄGER BLA BLA BLA, även när de är osäkra. Alltså, please.

Stjärnorna på slottet. Detta året tycker jag om alla som är med. Jag har nog en extra soft spot för Johan Rheborg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men han framstår som en så väldigt ödmjuk och fin person. Sen är han ju dessutom rolig. Kim Anderzon och Johan Rabaeus gör mig också lite varm i hjärtat. Jag tycker generellt om att höra historier om personer som kommer från en borgerlig miljö och som bryter upp lite med det och börjar se det fina i andra sorters värderingar. Som det bohemiska i teatervärlden. Och Kim, hon är bara bra härlig. När stjärnorna nu har lämnat slottet känns det alldeles förfärligt tråkigt att jag måste vänta ända till december för att få se en ny säsong.

Det var allt jag hade att säga om samtidens underhållning för idag. Varsågoda.

Stockholm i mitt hjärta

Jag har varit i Stockholm i en vecka nu. Folk frågar om det känns konstigt att vara tillbaka. Det som känns konstigt är att det är helt normalt. Att en dag vara i Bogotá och så plötsligt ska man traska i en vardag i Stockholm. Visserligen är det inte så att jag återkommer till den vardag som jag hade innan jag åkte men mycket är ju sig likt. Det är jättefint att vara tillbaka. Jag visste inte att man kunde sakna en stad så mycket som jag har saknat Stockholm. Medan jag befann mig på andra sidan Atlanten hände det förstås tusentals roliga saker i Stockholm som jag inte kunde vara med på så nu hoppar jag på alla events och mingel och möten som jag kommer över. Så satans sweet. Och när jag åker buss trycker jag mig mot rutan och glor ut över min stad och tänker att ”Åh men gud så underbart, här har jag inte varit på flera måååånader!” trots att jag bara tittar ut på en tobaksaffär som då rakt inte är något speciellt. Ändå känns det speciellt. Nu är väl frågan hur lång tid det tar innan jag vant mig på riktigt vid att vara tillbaka och börjar sakna Colombia.

Denna isolering gör mig lite bäng

Jag börjar känna mig lite bäng i huvudet. Idag har jag i stort sett bara suttit framför datorn och jobbat. Först satt jag vid matbordet, sen vid skrivbordet i sovrummet. Mycket mer än så har jag faktiskt inte förflyttat mig. Jag var utomhus en gång idag för att hämta tvätten på tvätteriet. Det luktade gott ute. Det hade varit lite sol tidigare men just då regnade det. Det luktade precis som vårregn. Men, som sagt, det var enda gången jag rörde mig utanför hemmet. Och nu sitter jag här igen. Klockan är halv sju och jag jobbar på. Det tar tid att sätta sig in i ämnen som man inte kan så mycket om. Därför går det inte alltid snabbt. Jag önskar att det gick lite snabbare. Jag önskar att jag kunde få gå ut utomhus lite mer. Jag önskar att jag inte kände mig lite bäng i huvudet.